När Ludwig van Beethoven på 1790-talet började söka sin lycka i Wien som pianovirtuos hade Mozarts stora pianokonserter lyckats etablera solokonserten som symfonins like och Beethoven såg dem som kusligt ouppnåeliga.

Hur skulle en pianokonsert vara beskaffad för att hålla sig till Mozarts förebild, och ändå kunna bjuda på en viss personlig förnyelse? Första satsen borde vara ett allegro, helst i marschtakt och alltid i sonatform. Efter en exposition, där temat presenteras, bearbetas det i en genomföring följt av en repris av expositionen samt en solokadens och avrundande coda. Expositionen sker i två etapper: först utan, sedan med solist. Kadensen kan överlåtas åt pianistens egen improvisationstalang, men tonsättaren får gärna bidra med egna förslag. Den långsamma mellansatsen är helst i tredelad form, eller en strofisk romans. Finalen borde vara ett rondo med refräng och däremellan olika episoder. Mozart själv gjorde flera undantag från samtliga regler, men inte nog många för att rucka på grundschemat.

Första satsen i Beethovens Pianokonsert nr. 1 i C-dur har tydligt Mozarts 25:e pianokonsert – också den i C-dur – som modell. Genomföringen är dock hos Beethoven mycket mindre komplicerad än hos Mozart. Värt att notera är också pianots ljusare, mer utsmyckande roll. Det är helt och hållet orkestern som svarar för de tematiska initiativen och bara sidotemat intresserar solisten. Beethoven skrev själv tre förslag till solokadens, varav det utsvävande och humoristiska tredje är det som oftast kommer till användning.

Andra satsen går i Ass-dur, ett mot C-dur starkt kontrasterande tonartsval som vore unikt hos Mozart men var ganska vanligt hos Haydn. Ass-dur hör för övrigt till Beethovens favorittonarter för långsamma satser och C-durkonsertens Adagio är hans första stora Ass-durpärla. I sista satsens rondo tar Beethoven av sig skorna på allvar, inte minst i det rytmiskt envetna avsnittet i a-moll som fått moderna lyssnare att tänka på både rumba och samba.

Text: Lars Sjöberg

Att komponera musik med utgångspunkt i tidigare tonsättare är inget nytt för tonsättaren Sally Beamish, född och uppvuxen i London men sedan 1990 med Skottland som bas. Tidigare har hon skrivit verk inspirerade av bland annat Gesualdo, Bach och Brahms. När pianisten Jonathan Biss önskade ett verk av henne, med Beethovens första pianokonsert som utgångspunkt, var hon inte sen att tacka ja.

Beamish har i intervjuer berättat att hon i sin arbetsprocess med City Stanzas – förutom att inspireras av Beethovens musik – även tog sitt avstamp i storstaden, med den urbana miljöns kreativa idérikedom och stadens arkitektur i åtanke. Likheten med staden och dess byggnader är på olika sätt inbyggt in i stycket. Varje sats är, i likhet med en byggnad, uppförd som en symmetrisk konstruktion. Men Beamish påverkades även av andra inspirationskällor. Under arbetet blev det allt tydligare för henne hur samtidens politiska strömningar och människans strävan efter makt och girighet hotar att öka klyftorna i samhället och förgifta vår planet, reflektioner som även letade sig in i musiken.

I den första satsen, av Beamish kallad Burlesque, har hon försökt komponera musik som illustrerar en avslappnad och glamorös storstadsmiljö; en känsla av cocktails, teater och glittriga partyn. Andra satsen, med den passande titeln Requiem, präglas av sorg och klagan; det är musik som bär på minnen av två nära vänner till Beamish som båda gick bort under 2016. Sista satsen, slutligen, har tonsättaren själv beskrivit som en slags ”oslipad parodi”. Medan den första satsen kan höras som en hyllning till storstadslivet, skildras stadens miljö i detta Rondo i stället utifrån en motsatt utgångspunkt. Solostämman i pianot blir en ensam röst – en solitär stämma som på ett bittert och ironiskt sätt förmår ge uttryck åt stadens förtvivlan och hopplöshet.

Text: Axel Lindhe