Scott Walker blev känd som bildskön flickidol i trion The Walker Brothers som hade stora framgångar på 1960-talet med svulstiga ballader och längtansfulla sånger. Efter fem intensiva år ville de starka viljorna åt olika håll och trion splittrades. För Scott Walker blev det starten på en fem decennier lång solokarriär och konstnärlig upptäcktsresa.

I Scott Walkers musik finns det mångtydiga berättandet hos Ingmar Bergman och Akira Kurosawa, den jordnära råheten hos Jacques Brel, det storslagna i 1960-talspopens orkesterarrangemang, samt referenser till såväl målaren Hieronymus Bosch och författaren Albert Camus som till invasionskrig och prostitution. På papperet ser blandningen ut att skära sig som olja och vatten – men liksom humlan flyger, trots sin påstått omöjliga flygförmåga, blir Walkers disparata influenser till en unik musikalisk legering.

Den stillsamt episka The Old Man’s Back Again från 1969 för tanken till Ennio Morricones filmmusik, samtidigt som den enkla och intagande melodin förankrar sången och hindrar den från att bli svulstig. Sleepwalkers Woman från 1984 kan liknas vid en blandning av Benjamin Britten och Simon & Garfunkel: vemodig folkmusikalisk modalitet ackompanjerad av svävande, försiktigt dissonanta orkesterklanger.

Bakom de ödesmättade stråkarna och den apokalyptiska texten till Farmer in the City från 1995 döljer sig en hyllning till den italienske filmskaparen Pier Paolo Pasolini. Den absurdistiska, groteska Epizootics! från 2012 pendlar mellan abstrakta ljudlandskap, skrikande trumpeter och hysterisk swingjazz. Texten antyder ett våldsamt sjukdomsutbrott på Hawaii, skildrat i en slags hypnotisk musikalisk slapstick.

Att en och samma person är upphovsman till all denna musik är tämligen unikt. Den har en konstmusikalisk klangbotten, ett litterärt djup och ett filosofiskt anslag som går på tvärs mot att Walker uttryckligen beskrev sig själv som en låtskrivare och inte som en ”kompositör”. Dirigenten och arrangören Hans Ek fascineras också av hur Walker, snarare än att gå över i regelrätt konstmusik, tänjer på och utvidgar själva låtformatet. I en intervju i engelska The Guardian från 2012 insisterar Walker på att han skriver låtar, även om de inte följer den typiska mallen: ”Vad skulle du annars kalla dem?”

Förutom Scott Walkers egen musik framförs sånger av tre utav alla de artister som haft honom som konstnärlig förebild.

Redan i klassiska Suzanne från Leonard Cohens första album hörs släktskapet med Walkers berättarförmåga. Radiohead visar i How to Disappear Completely samma ringaktning för stilistiska begränsningar som Walker: här samsas jazz- och ambientmusik med experimentell pop och modern konstmusik. När David Bowie skrev Word on a Wing i mitten av 1970-talet hade The Walker Brothers tillfälligt återförenats, och han och Scott Walker inspirerade – och inspirerades av – varandras musik. Från samma tid kommer den discodoftande Nite Flights, skriven av Scott Walker till The Walker Brothers allra sista skiva.

Sångaren och låtskrivaren Magnus Carlson har under lång tid haft Scott Walker som en viktig inspirationskälla. Carlson har sagt att den hyllade gruppen Weeping Willows, som han varit frontman för sedan den bildades för snart trettio år sedan, inte hade funnits utan Walker. Carlsons sångröst har även liknats vid 1950- och 60-talets populärmusikaliska ikoner, till vilka Scott Walker och The Walker Brothers också hörde.

Musikvalet i konserten har Hans Ek och Magnus Carlson gjort tillsammans. Fokus ligger på Scott Walkers solokarriär, men de bjuder även på höjdpunkter från åren med The Walker Brothers. Många av låtarna spelas dessutom live med orkester här för första gången någonsin. Programmets dramaturgi, med musiken uppdelad i olika avdelningar, passar det narrativa draget i Walkers musik, vilket för övrigt är genomgående i stort sett genom hela hans karriär.

De återkommande likheterna med filmmusik är inte heller en slump; Walker hade ett stort filmintresse och frammanar ofta scener i sina sånger, ibland med hjälp av ljudeffekter eller otypiska instrumentval. Senare i sin karriär skrev han även musik till skådespel, film och dans. Walkers klangvärld har hela tiden utgått från orkestern, inte kompgruppen eller storbandet: från 1960-talets praktfulla poplåtar, via 80- och 90-talens allt mer frisinnade tonspråk, till 2010-talets mångskiftande klangpalett.

Scott Walkers ständiga förnyelse har aldrig handlat om effektsökeri eller förnyelse för förnyelsens egen skull, utan om en obetvinglig konstnärlig integritet. Kändisskapet lockade inte, och även om hans stilistiska bredd delade Walkers fans i tydliga läger var han själv tryggt förvissad om att all hans musik förr eller senare skulle hitta sin publik. I en annan intervju från 2008 sammanfattade han sitt konstnärskap: ”Jag försöker helt enkelt hitta ett sätt att tala om de saker som inte går att tala om.”

Text: David Saulesco