Robert Schumann komponerade sin cellokonsert strax efter tillträdet som musikdirektör i Düsseldorf 1850. Han och Clara fick ett varmt mottagande av den avgående kollegan Ferdinand Hiller och stadens etablissemang när de anlände i den rhenska staden den 1 september. Men Robert mådde inte bra och vantrivdes i den tillfälliga bostaden innan han och Clara kunde flytta in i en trivsammare våning vid Rhens strand.

En resa till Köln den 29 september piggade också upp och makarna Schumann tog starka intryck av stadens väldiga domkyrka. Besöken i Köln inspirerade även Schumanns nästa orkesterverk, den ”rhenska symfonin” i Ess-dur, men först var det dags för cellokonserten som tillkom i en rasande fart. Arbetet påbörjades den 10 oktober, skisserna avslutades sex dagar senare och partituret låg färdigt den 24 oktober. Schumann var inte obekant med instrumentet, som han själv hade börjat spela på 1830-talet.

Konserten, först kallad ”konsertstycke” på grund av det relativt blygsamma formatet, är inte lika känd som den fem år tidigare avslutade pianokonserten i samma tonart eller den rhenska symfonin, men räknas numera ändå till standardrepertoaren för cello och orkester.

Man tror att konserten skrevs för Christian Reimers, förste cellist i Düsseldorfs orkester, men trots att Schumann repeterade den med honom i mars 1851 uppfördes först i Leipzig 1860, fyra år efter Schumanns död, av den berömde cellisten Ludwig Ebert. I början av 1900-talet blev den känd då en annan berömd cellist, Pablo Casals, införlivade den i sin repertoar.

Konserten trycktes 1854 med titeln ”Konsert för cello med orkesterackompanjemang”, vilket understryker orkesterns rätt blygsamma roll. Clara skrev i sin dagbok: ”Den romantiska stämningen, flykten, friskheten och värmen och likaså den högst intressanta sammanflätningen av violoncellen och orkestern är verkligen alldeles hänryckande, och vilket välljud och vilken djup känsla finns inte i alla de melodiska partierna!”

Verket är cirka 25 minuter långt och de tre satserna går över i varandra utan uppehåll. Satserna kan också betraktas som delar i ett ensatsigt verk. De tre inledande blåsackorden föregår solistens romantiskt yviga inledningsmelodi, som dominerar den i sonatform hållna första satsen. I stället för en kadens och coda leder orkestern, via ett mellanspel, åhöraren in i den andra satsens lyriska stämning. Här sällar sig en cellist ur orkestern till solistens drömska melodi som, förstärkt av dubbelgrepp, blir till en trestämmig sång över orkesterstråkarnas pizzicato. En dramatisk övergång leder till den upprörda finalen, som i sin tur mynnar ut i en solokadens och en larmande avslutning.

Text: Henry Larsson

I nära tjugo år fick Allan Pettersson vänta på genombrottet. Men när det väl kom blev det samtidigt en upprättelse efter de långa åren av ointresse. Men man kan fråga sig om Allan Pettersson verkligen fått den ställning i svensk musik som hans produktion förtjänar. Det är periodvis ganska tunnsått med framföranden av hans musik. Han har dock komponerat femton stora symfonier, som ifråga om format och uttryckskraft saknar motstycke i svensk musikhistoria.

Allan Pettersson växte upp i fattig arbetarmiljö på Söder, en miljö där den enda ljusglimten i tristessen och den hårda kampen för tillvaron var musiken. Det är minnena från den tiden som satt sin prägel på hans konstnärskap och som så småningom gjorde honom till en bitter enstöring, när den svåra ledgångsreumatism han drabbades av i början av 1960-talet förmörkade hans tillvaro. Hans bitterhet vändes mot samhället och en oförstående musikvärld. I ett brev beskriver han sin musik som “en protest mot predestinationen, grymheten mot mänskan, mänskan utan chans”. Det ligger nära till hands att se hans musik som ett uttryck för tonsättarens personliga kam p och lidande och All an Petterssons egna skriverier bidrog till alltför ensidiga tolkningar. Så småningom insåg Pettersson själv att utommusikaliska uttydningar av hans musik fick negativa effekter och han poängterar i en intervju: ”Allt vad jag vill säga finns i min musik, men den handlar inte om något.”

När Allan Pettersson fick sitt genombrott som tonsättare så skedde det i samband med uruppförandet av den sjunde symfonin i oktober 1968 när Antal Dorati dirigerade Stockholmsfilharmonikerna. Framförandet blev en överväldigande succé: publik och press var eniga om att symfonin var ett mästerverk. Fyra år senare gjordes en grammofoninspelning som starkt bidrog till att göra Allan Petterssons musik känd i USA. Nu är just den sjunde symfonin ett karakteristiskt verk för Petterssons symfoniska stil, åtminstone fram till de fyra, fem sista. Den är stöpt i ett enda block, en omkring 40 minuter lång kamp, där konflikterna hopas och urladdningarna tornar upp sig. Men det är också en kamp där ljuset till sist segrar och friden äntligen är vunnen.

Text Claes M Cnattingius