Först vid sextio års ålder fick Anton Bruckner uppleva att hans musik möttes med värme från både kritiker och publik, då uruppförandet av hans sjunde symfoni blev en stor succé. Efter alla år av motstånd från det musikaliska etablissemanget, speciellt från Johannes Brahms anhängare i deras strid mot Richard Wagners, kunde Bruckner landa i sig själv och inte bara definieras som anhängare av eller motståndare till den ena eller den andra. Framgången stärkte i hög grad Bruckners bräckliga självförtroende. Tillräckligt för att han med ny beslutsamhet skulle ge sig på vad som blev hans mest omfattande skapelse, Symfoni nr 8. Under de tre kommande åren komponerades den dittills längsta av alla symfonier. I dirigenten Hermann Levi tyckte Bruckner sig se en idealisk vapendragare, som bland annat ordnade finansiering för tryckning av symfonierna nummer fyra och sju. Full av tillförsikt skickade Bruckner nu sitt nya mästerverk till Levi, som inte alls förstod sig på symfonin utan avvisade den helt. Tonsättaren hade en olycklig tendens att lyssna väl mycket på andras synpunkter, värdera dem för högt och låta detta gå ut över sig själv. Levis reaktion sände honom in i djup depression, men paralyserad blev han ändå inte. Han påbörjade ett omfattande revisionsarbete, inte bara av den åttonde symfonin som kortades något, utan även flera av de tidigare sågs över.

Veckan före jul 1892 blev det äntligen dags för den fortfarande kolossala symfonins premiär, i Wien där Bruckner hade levt, omstridd och ofta hånad. Hans Richter ledde Wienfilharmonikerna i Musikverein, prestigefyllt så det räckte, och succén var ett faktum. Brahmsfalangens trogna förespråkare, kritikern Eduard Hanslick, tvingades rapportera om stormande bifall och oräkneliga inrop av tonsättaren från publiken, inklusive en ivrigt applåderande Johannes Brahms. En annan kritiker på plats var kompositören Hugo Wolf, som kallade symfonin ”en skapelse av en gigant, som i andlig dimension och magnitud överglänser alla mästarens övriga symfonier”. Den väldiga adagiosatsen, här nummer tre medan scherzot för första gången hos Bruckner är nummer två, ses av många som den absoluta höjdpunkten i hans livsverk. Så tyckte Bruckner själv, och Sveriges Radios Symfoniorkesters förra chefsdirigent Manfred Honeck ansluter sig till den uppfattningen. Verket som helhet betraktar han som kronan bland symfonier, 80 minuters musik som aldrig någonsin känns som så långt. Honeck är tveklöst en av alla tiders främsta Brucknerexperter och en ständig favorit bland kritiker världen över. Ett synnerligen värdigt firande av tonsättarens 200-årsjubileum utlovas.

Text: Gunnar Lanzky-Otto