Jessie Montgomery är en av de just nu klarast lysande stjärnorna på den amerikanska samtida konstmusikhimlen. Med sin medryckande blandning av lekfull improvisation och känslomässiga direkthet har hennes musik slagit an särskilt starkt hos den yngre generationen. För sin konstnärliga gärning har hon belönats med flertalet utmärkelser och priser, senast en Grammy i kategorin bästa nutida klassiska komposition 2024 för pianokonserten Rounds.

Montgomery föddes i New York 1981 som barn till kreativt arbetande föräldrar. Hon växte upp på Manhattan Lower East Side, en smältdegel av artister och kulturella influenser som fått stor betydelse för hennes kompositioner. Förutom den framgångsrika tonsättarkarriären, med verk som framförs av ledande orkestrar och ensembler runtom i världen, är Montgomery även utbildad violinist vid Juilliard School och verksam som lärare. Ett särskilt engagemang för social rättvisa har präglat hennes yrkesliv, inte minst anknytningen till The Sphinx Organisation som stöttar unga afroamerikanska och latinska stråkmusiker.

Enligt Jessie Montgomery själv är Strum en hyllning till amerikanskt folkspråk, dans och rörelse. Titeln syftar på det gitarrliknande knäppandet på strängarna som spelar en stor roll i denna komposition för stråkar, antingen i form av flytande hummande, jordiskt urholkade fåror eller hänryckt trummande. Likt en röd tråd löper det genom stycket och bildar en väv av ljud för de olika rösterna att bryta in emellan.

Strum inleds avskalat och stämningsfullt, innan lyriskt nostalgiska melodier utkristalliserar sig. Musiken börjar sedan gradvis svänga alltmer och expanderar i befriande rytmer, pausade endast för en kort stund av eftertänksamhet. Efter acceleration i tempo och volym blommar allt till sist ut i jublande extas: det är vackert, obetvingat och exploderande av liv.

Text: Fredrica Roos

Aaron Copland omnämns ofta som skaparen av det man brukar kalla för det ”amerikanska soundet”. Denne multibegåvade man, som förutom kompositör även var pianist, skribent och dirigent, förenade i sina verk element från nationens mångskiftande musikaliska traditioner, allt kryddat med värme, lekfullhet och därtill en stor portion livsvisdom.

Bland Coplands rika produktion återfinns flera baletter, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han som ung frekvent besökte dansföreställningar. Särskilt populär är Appalachian Spring – vår i Appalacherna – som sällar sig till westernsoundet i de två föregångarna Billy the Kid (1938) och Rodeo (1942). Baletten skrevs till den berömda dansaren och koreografen Martha Graham, vars önskan om att dansa till Coplands på den tiden mer svårsmälta musik först överraskade honom. Sedermera kom de att bli goda vänner. Uruppförandet skedde på USA:s kongressbibliotek 1944, med en orkester på tretton musiker eftersom man inte fick plats med fler. Framgången var omedelbar och baletten belönades med Pulitzerpriset 1945 för årets bästa sceniska verk. Senare arbetades den om till svit för orkester i åtta satser.

Appalachian Spring är en intensiv kärlekshistoria med Pennsylvanias nybyggarmiljö som fond. Vi möter ett ungt par som ska gifta sig och precis har fått ett hus, dit samhällets invånare kommer för att lyckönska dem. Balettmusiken låter oss ta del av ett brett känslospektra genomsyrat av sprittande glädje men också med stråk av tvivel. I början ljuder en bedövande vacker introduktion – det är tidig, oförstörd morgon där dagen vaknar i absolut stillhet. Nästa sats, Allegro, är en sprudlande dans initierad av klara och energiska stråkar. Efter skärande, mer dissonanta rytmer som indikerar osäkerhet – kanske har paret valt fel väg i livet? – tar festligheterna vid med konstanta förändringar i tempo. I en av satserna har Copland smugit in Shakersången Simple Gifts, som med sin hyllning till det enkla sättet att leva passar väl in i verkets anda. En annan hymnliknande melodi uppenbarar sig i avslutningen; mild och lik en bön med en kittlande fyllighet i klangen.

Text: Fredrica Roos

För drygt 100 år sedan fick de New York-bor som kommit för att lyssna på konserten ”An Experiment in Modern Music” vara med om något speciellt. Efter många och långa nummer sätter sig låtskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot och delvis improviserar fram Rhapsody in Blue till orkesterns lyhörda ackompanjemang. På beställning av bandledaren Paul Whiteman har han skapat en unik syntes mellan jazzen och den klassiska musikens värld.

Till vardags var Gershwin en hitmakare av Max Martins kaliber, med tidiga uppdrag på Tin Pan Alley, en guldgruva för musikförläggare, och senare på Broadway. Han samarbetade ofta med sin bror Ira som skrev texterna. Trots sin tidiga död av en hjärntumör vid endast 38 års ålder hann Gershwin komponera hundratals sånger, flera etablerade klassiker inom den amerikanska sångskatten.

Gershwins osvikliga känsla för melodier kom väl till användning i en av hans livs största succéer – Rhapsody in Blue – som genom sin friare rapsodiform möjliggjorde en stilcocktail färgad av bluesens blå toner. I inledningen hörs det berömda klarinettglissandot med karaktären av ett utdraget, retsamt skratt. Förutom den genomgående jazzfeelingen, förkroppsligad bland annat i sordinerad trumpet, finns även mer känslomässiga och romantiska partier; växlande uttryck som alla inbjuder till verklighetsflykt från vardagens tristess.

Rhapsody in Blue brukar beskrivas som en skildring av New York och man kan riktigt höra stadens liv och pulserande aktivitet i musikens mångfacetterade otålighet. De sprudlande jazzbarerna, gatorna som aldrig sover, blandningen av alla människor och kulturer …
George Gershwin började faktiskt konkretisera sina idéer till verket på en tågresa mellan New York och Boston, och visst hör man också tågets tuffande, trafikens ständiga tutande – och någonstans där väcks längtan till en svunnen tid som kanske bara existerar i fantasin.

Text: Fredrica Roos

Den ryske tonsättaren Nikolaj Rimskij-Korsakov har ofta fått stå i skuggan av sin mer berömde landsman Peter Tjajkovskij. Kanske ägde han inte den senares svårslagna öra för genialiska melodier, men i gengäld var han orkestreringskonstens okrönte mästare; en status som förärade honom jobbet som professor på konservatoriet i Sankt Petersburg.

Färgstarka klanger och instrumental virtuositet är också några av de mest utmärkande dragen i Capriccio Espagnol (1887), den temperamentsfulla orkestersviten som förför lyssnaren med sina spanska folkmelodier av dansliknande karaktär. Från början hade Rimskij-Korsakov föreställt sig verket för soloviolin och orkester, men insåg snart att det ju var de orkestrala effekterna – hans omisskännliga styrka – som skulle göra den livliga musiken rättvisa.

Den första satsen, Alborada, är kort men mustig morgonmusik som firar solens uppgång. Här får klarinetten glänsa i flera framträdande solon, full av smittande rörlighet och energi. Som andra satsens namn Variazioni antyder följer sedan ett antal variationer på ett tema med ständigt föränderliga uttryck i orkestern. Först ut är hornen med en drömsk, längtansfull melodi; associationerna går lätt till vidsträckta spanska landskap. Allteftersom växer musiken och blir fylligare, mer glänsande innan en mjuk flöjt lite lurigt rundar av. I den tredje satsen återvänder vi till Alborada och festligheterna, men nu med en soloviolin i huvudrollen: Rimskij-Korsakovs förkärlek för instrumentet känns igen från hans sagotonsättning Scheherazade. Den fjärde satsen Scena e canto gitano är ett pärlband av kadenser i olika instrument, ömsom magiskt, ömsom lidelsefullt. Mot mitten övergår musiken abrupt i en osande rytmisk dans i tretakt; kärv, rå och smäktande. Genom ett successivt svällande går vi direkt in i finalsatsen Fandango asturiano – en energisk dans från Asturien i norra Spanien. Hela verket mynnar slutligen ut i ett ännu mer uppeldat och ståtligt framförande av Aldorado-temat, sprängfyllt av spansk hetta och kraft.

Text: Fredrica Roos