Gustav Mahler uppskattade 1800-talspoeten Friedrich Rückerts poesi enormt. Rückert-sångerna som Mahler skrev mellan 1901 och 1902 uppvisar en stor innerlighet och en mästerlig balans mellan lyrik och musik. Mahler sade själv att ”efter Des Knaben Wunderhorn kunde jag inte komponera något annat än Rückert – detta är lyrisk poesi från källan, allt annat är andrasorteringspoesi”.

Fyra av sångerna fullbordades i både piano- och orkesterversioner i augusti 1901. Den femte, Liebst du um Schönheit, blev klar året därpå och var en gåva till Mahlers nyblivna hustru Alma. De fyra första sångerna fick sin premiär i Wien 1905 under en så kallad ”Lieder-Abend mit Orchester”, en sångafton med orkester vilket var ett nytt koncept som introducerades av Mahler själv. Rückert-Lieder är inte en sångcykel i samma bemärkelse som till exempel Lieder eines fahrenden Gesellen, men de fem sångerna brukar ändå framföras tillsammans, om än i växlande inbördes ordning.

Liebst du um Schönheit, den vackra kärlekssången som Gustav skrev till Alma 1902, var högst personlig och privat för honom. Detta är den troliga förklaringen till varför den aldrig orkestrerades av tonsättaren själv, utan först senare av Max Puttmann på uppdrag av Mahlers förlag.

Blicke mir nicht in die Lieder är en typisk Rückert-text där poeten leker med ord, som exempelvis ”Lieder” – sång – och ”Lider” – ögonlock. Detta uppskattade Mahler, som charmfullt förmedlar poesins sensualitet.

I kärlekssången Ich atmet’ einen linden Duft återger Mahler innerligheten i poesin med träblås, harpa, celesta och ljusa stråkinstrument. Han sade själv att sången innehåller ”de återhållna men glada känslorna av att vara i närvaro med sin älskade, där ord är överflödiga”.

Um Mitternacht intar en särställning bland sångerna och sticker ut med sin orgelliknande orkestrering för endast blåsinstrument och harpa. Sången är förankrad i en dyster grundstämning, men liksom strävar ständigt att fly mollklangerna. Musiken följer Rückerts text, som kulminerar i en extatisk hymn, klingande i dur.

Ich bin der Welt abhanden gekommen är en av de mest betydelsefulla sånger som Mahler komponerat. Den påminner om Adagietto-satsen i den femte symfonin, kännetecknas av en nästan linjär stämföring och en säregen klangfärg med engelska horn i huvudrollen. Sången uttrycker lugnet hos en som är redo att skiljas från världen och dra sig tillbaka till kärleken, konsten och naturen. Det är ett farväl, som vid Mahlers egna uppförande sångerna låg sist i programordningen.

Text: Andreas Konvicka

Arbetet med den sjunde symfonin tog sin början sommaren 1904 vid Gustav Mahlers sommarställe i Maiernigg vid sjön Wörthersee. Komponerandet fortsatte nästföljande sommar, då han fick inspiration till ”rytmen och karaktären” i symfonins inledning under en båttur på Wörthersee, och i augusti 1905 var verket så gott som klart.

Premiären i Prag 1908 fick ett avmätt mottagande. Fram till vår tid har den sjunde symfonin stått i skymundan av de övriga, men på senare år har den fått en renässans. Kanske har det att göra med verkets ovanliga struktur. En traditionell långsam sats saknas, och de två nattmusiksatserna ger symfonin en speciell karaktär. Orkesterbehandlingen är också ovanlig, där Mahler ofta låter olika delar av orkestern turas om att stå i rampljuset.

Sjuan är hur som helst värd lika mycket uppmärksamhet som Mahlers övriga symfonier. Redan inledningssatsen – enligt Mahler ”en tragisk natt utan stjärnor eller månljus” – är fylld av snillrika idéer, som den mystiska inledningen med tenorhornsolot. En annan höjdpunkt nås i mitten av satsen, när glissandon i harporna öppnar dörren till en skimrande ljudvärld.

Den första ”nattsatsen” inleds med hornets ropande, ett förspel till en marsch, där temat är en variation på sången Revelge från Des Knaben Wunderhorn. Sinnesstämningen i satsen lär Mahler ha liknat vid Rembrandts målning ”Nattvakten”. Efter scherzot, som har karaktären av en spöklik vals, följer Nachtmusik II, ett romantiskt intermezzo med mandolin och gitarr – två instrument som är ovanliga i symfonins värld – som ger musiken en sydeuropeisk fläkt.

Den sjunde symfonins konfunderande inverkan på både åhörare och musikvetare gäller särskilt den glädjefulla finalen. Där presenteras en kavalkad av olika teman som alluderar till bland annat Wagners Mästersångarna i Nürnberg, Mozarts Enleveringen ur Seraljen och Lehárs Glada änkan. Frågan är vilken typ av glädje det är frågan om. Musikteoretikern Theodor Adorno kallade finalsatsen ett misslyckande och menade att Mahler fick till stånd ”ansträngd lycka”. Andra bedömare har menat att musiken är ironisk, ett gyckelspel där Mahler gör narr av sig själv och publiken. Mahler beskrev själv finalen som ”en ljus dag”. Kanske gör vi bäst i att ta honom på orden och bara njuta av dess idérikedom.

Text: Axel Lindhe