Richard Wagners opera Tannhäuser är kanske hans mest självbiografiska. Den ger starkt uttryck för Wagners politiska engagemang och frihetslängtan och huvudpersonen, Tannhäuser, är något av ett självporträtt. När Wagner skrev operan var han drygt 30 år och anställd som hovkapellmästare i Dresden. Det gjorde honom inte till någon lydig samhällets tjänare, tvärtom. Han brann för tron på ett nytt samhälle, fritt från alla borgerliga konventioner och kvävande puritansk moral. Han predikade den sinnliga lustens lov och att njuta av livet här och nu, till skillnad från det strängt kristna betonandet av belöning i livet efter detta. Vägen till förändring skulle gå genom den nya konsten – i synnerhet hans egna verk.

Operan utspelar sig vid slottet Wartburg i Thüringen i början av 1200-talet. Tannhäuser är riddare och minnesångare som har flytt från det förkvävande konservativa hovlivet och vältrar sig i lust hos själva Venus. Men han längtar efter något mer, efter en djupare, mer bestående kärlek. Han återvänder till hovet lagom till den sångartävling, där den som på bästa sätt besjunger den rena kärleken ska få gifta sig med Elisabeth. Först ut är Wolfram, Tannhäusers vän och rival om Elisabeth. Wolfram följer lydigt reglerna och sjunger kyskt och vördnadsfullt om den höga, rena kärleken. När det är Tannhäusers tur bryter han mot alla regler och besjunger njutning och lust.

Mitt i detta finns Elisabeth. Hon älskar Tannhäuser och blir lockad av hans sång, samtidigt som han kränker henne som kvinna med sitt fräcka uppträdande. Tävlingen urartar och Tannhäuser blir tvungen att fly. Han beger sig till Rom för att söka nåd hos påven och lämnar Elisabeth i orolig väntan. Efter lång tid återkommer Tannhäuser utan att ha fått påvens välsignelse. Påven har sagt att, lika troligt som att staven i hans hand ska börja blomma, lika troligt är det att Tannhäuser ska kunna bli förlåten för sina synder. Elisabeth dör av sorg. Men – när också Tannhäuser dör sker undret. Det kommer bud från Rom att påvens stav har slagit ut i blom. Tannhäuser är förlåten.

Uvertyren speglar tydligt operans kärnkonflikt, den mellan det höga och rena och det sinnligt njutningsfulla. Temat från Pilgrimskören i tredje akten inleder, stram och högtidlig, och följs av den frustande lustfyllda musiken från orgierna i Venusberget.

Text: Katarina Lindblad

I. Andante; Allegretto
II. Allegro; Adagio

”Till minnet av en ängel” står det i noterna till Alban Bergs Violinkonsert. Dena ängel var en flicka med en utstrålning som lär ha påverkat hela hennes omgivning. Dirigenten Bruno Walter skrev i sina memoarer om mötet med henne: ”En anmärkningsvärt rörande upplevelse som kändes drömlik och som ännu inte förlorat något av sin mystiska magi i mitt minne.” Flickan ifråga var Manon Gropius, dotter till Alma Mahler i hennes äktenskap med konstnären Walter Gropius.

Alban Berg umgicks en hel del med familjen Gropius och Manon var ett ljus i salongerna. 1935 föreslog den amerikanske violinisten Louis Krasner att Berg skulle skriva en violinkonsert åt honom. Berg tände omedelbart på idén och började skissa på en inledning där han tänkte sig ett musikaliskt porträtt av den änglalika Manon. Verkets inledande öppna, rena kvinter; den eteriska klangen; den skira instrumentationen; allt var en avbildning av den undersköna artonåringen.

Två månader senare dog Manon i polio efter att ha varit sjuk ett år. Döden kom ändå som en chock för alla och utlöste en febrig aktivitet hos Berg. Tidigare hade han tagit god tid på sig i arbetet med sina verk; operan Wozzeck tog tio år och Lulu fem, men violinkonserten blev färdig på bara tre veckor. Den första satsens undersköna musikaliska porträtt avlöses av en sorgesång; den spänstiga folkmelodin förvandlas till Bach-koralen Es ist genug, där träblåsarna spelar Bachs originalsättning medan Berg väver sorgesamma slingor omkring den. Smärtorna som Berg förmedlar i konsertens andra del har vissa tolkat som föraningar om hans egen död – Berg dog av blodförgiftning fem månader efter att konserten fullbordades. Detta blev det sista konsertverk som Berg fullbordade; operan Lulu saknade sin sista akt i färdigt skick när Berg avled på julafton 1935.

På så sätt blev kanhända violinkonserten en minnessten också över Berg själv, den av Andra Wienskolans tonsättare som lyckades sammanlänka tolvtonstekniken med romantiken. Violinkonserten har blivit ett av periodens mest spelade och uppskattade verk även om den inte är en traditionell solokonsert, snarare en orkesterhymn med en solistisk röst som sjunger ”till minnet av en ängel”.

Text: Stellan Sagvik

I. Adagio–Allegro energico
II. Adagio
III. Allegro vivace
IV. Finale: Adagio–Allegro

Trots att Emilie Mayer skrev åtta symfonier, ett femtontal konsertuvertyrer och en gång om året presenterade sina senaste verk vid en egen konsert i ett av Berlins främsta konserthus, förblev hon något av en outsider i det tyska musiklivet. Av de åtta symfonierna var det bara en som trycktes, och i fråga om den sjunde finns inget känt datum för uruppförandet.

Född den 14 maj 1812 i Friedland, Mecklenburg, hade Emilie Mayer fått sin kompositionsutbildning av Carl Loewe i Stettin och Adolph Bernhard Marx och Wilhelm Wieprecht i Berlin under 1840-talet. Våren 1850 gjorde hon stor succé då hon av kung Frederick William IV fick tillstånd att låna Schauspielhaus am Gendarmenmarkt (dagens Konzerthaus i Berlin) och där uppföra sina egna kompositioner med ett handplockat urval av Berlins bästa musiker. Konserten fick lyriska recensioner i Tysklands största tidningar, och musikkritikern Ludwig Rellstab skrev i Vossische Zeitung att konsertprogrammet, som hade utformats ”helt och hållet av en kvinnas hand”, var en ”unik händelse i världens musikhistoria”. En gång om året fortsatte hon att arrangera konserter med sina senaste verk i Schauspielhaus.

Dessa framgångar till trots hade hon, som musikvetaren Bert Hagels klargjort, svårt att nå ett riktigt genomslag. Att vara kvinna och tonsättare under 1800-talet var förenat med att bli konstant motarbetad. Inte så konstigt, med andra ord, att Mayer i slutet av 1850-talet slutade att komponera symfonier. I ljuset av den misogyna musikhistorien är det glädjande att en orkester som Norddeutsche Rundfunk (NDR) så sent som 2022 gjorde en lysande inspelning av både hennes tredje och sjunde symfoni, där ovan nämnda Hagels blottlägger den misogyna receptionen.

Den sjunde symfonin i f-moll är ett häpnadsväckande mångbottnat verk, där det också går att höra ekon från flera av Mayers tidigare symfonier. Uppbyggnaden av den första, dramatiskt rafflande satsen påminner om den andra symfonins första sats, medan den andra satsens konstruktion liknar den långsamma satsen i hennes tredje symfoni, Sinfonie Militaire. Här finns flera vidunderliga passager för såväl stråkarna som blåsarna. Fragment av Sinfonie Militaire hörs också i den tredje satsen, utformad i fem delar om totalt 488 takter. I den febrigt intensiva finalen kastar sig musiken i en båge tillbaka mot symfonins startpunkt.

Den sjunde symfonin tillkom troligen år 1856, och är Mayers sista bevarade symfoni. Ett brev och en tidningsartikel vittnar om att en åttonde symfoni har funnits, men noterna är hittills inte hittade. Efter drygt två decenniers symfonisk tystnad komponerade Mayer 1879, då sextiosju år gammal, åter ett orkesterverk: en uvertyr till Faust. Det blev det enda orkesterverk som hon under sin levnadstid fick se i tryck, innan hon dog i lunginflammation i Berlin den 10 april 1883.

Text: Hedvig Ljungar