I. Allegro risoluto
II. Adagio
III. Scherzo: Allegro molto
IV. Finale: Allegro vivace

Att ta en plats i den klassiska musikens panteon är ingen lätt sak. Att göra det under sin egen levnad är i det närmaste omöjligt. Det visste Franz Berwald som ägnade merparten av sitt liv åt att försöka ”slå igenom” som tonsättare. Trots att flera tunga instanser (inte minst dagspressen i Wien) visste att uppskatta hans alster och den musikaliska originalitet de uppvisade, präglades hans konstnärliga bana i hög grad av motgångar och besvikelser. Det var först i under de sista åren av sitt liv som Berwald fick åtnjuta ett erkännande.

Detta öde gäller i hög grad också för hans fjärde och sista symfoni, med det franska smeknamnet Sinfonie naïve färdigställd 1847. Berwald ansåg själv att detta var hans mest framstående symfoniska verk. Ändå fick han aldrig höra den för full orkester, då uruppförandet dröjde till tio år efter hans död.

Att fjärde symfonin är ett fullmoget verk av en fullmogen tonsättare är det ingen som idag skulle motsätta sig. Inte minst finns det delar i den som kommit att bli odödliga. Symfonin påminner på så sätt lite om ett kinderägg där den livfyllda första och sista satsen kan sägas utgöra skalet, den idéväv som omsluter verket. I dem läggs teman och underteman i dagen, de utvecklas och bildar nya mönster. Det som målas fram i inledningen, glimrar vidare i avslutet.

I själva ägget väntar två presenter. Det ljuvligt drömska adagiot på en gång smäktande och genomlyst. Berwald värnar om det klassicistiska idealet där balans och behag står i första i rummet. Samtidigt finns det drag av storvulenhet i musiken och en vilja att påverka lyssnaren känslomässigt. Adagiots skönhet till trots, så är det nog det spralliga scherzot som är symfonins absoluta höjdpunkt. Berwald laddar tredje satsen med oväntat harmoniskt bus. Kromatiska stegringar och hejdlösa tonartsförskjutningar osäkrar lyssningen på ett underbart nästan lite berusat vis. Det är stor musik, tidlös och kittlande.

Berwalds konstnärskap kännetecknas av en lika kunnig som upprorisk hållning till klassisk form. Somliga kallar det esprit, ett mer svenskt ord skulle vara ”upptåg” eller ”busighet”.
Den oförställda skaparlust som genomsyrar hans fjärde symfoni, från den självsäkra öppningen, den romantiska långsamma satsen, de lekfulla piruetterna i scherzot till den effektivt sammanfattande fjärde satsen vittnar om en tonsättare som aldrig tummade på sin inre konstnärliga övertygelse.

Text: Edith Söderström

I. Langsam schleppend
II. Kräftig bewegt
III. Feierlich und gemessen
IV. Stürmisch bewegt

1887, under sin tid som dirigent vid Leipzigoperan, ombads den då 27-årige Gustav Mahler att fullborda Carl Maria von Webers ofullbordade komiska opera Die drei Pintos. Arbetet inspirerade Mahler att börja skissa på ett större verk för orkester, en symfonisk dikt med programtitlar hämtade från den tyske författaren Jean Pauls roman Titan. Det mesta skrevs under åren 1887–1888 och verket hade premiär i sin ursprungliga, femsatsiga form den 20 november 1889 i Budapest, med Mahler själv som dirigent.

Vännen Richard Strauss symfoniska dikt Don Juan hade haft succépremiär bara nio dagar innan. Dessvärre blev Mahlers Titan inte på långa vägar lika positivt mottagen. Tvärtom var publik och kritiker minst sagt chockade. Mahler var känd som en lysande operadirigent; som tonsättare var han praktiskt taget okänd och här visade han upp ett ambitiöst, brokigt och högst personligt verk.

Kritiken fick Mahler att omarbeta verket under flera år. Först 1896 var den nu vanliga, fyrsatsiga symfoniversionen färdig. Så sent som på 1960-talet hittades de äldsta manuskripten som gav de slutliga pusselbitarna till verkets komplicerade tillkomsthistoria.

I symfonin förekommer teman ur sångcykeln Lieder eines fahrenden Gesellen, en vandrande gesälls sånger, som Mahler komponerade vid samma tid. En möjlig anledning till detta kan vara tidsbrist, då hans arbete som kapellmästare tog mycket tid i anspråk.

Första satsen inleds med en trolsk morgonscen då naturen vaknar: ”som ett naturljud” beskrivs det i partituret. Stråkarna har ett svårspelat parti i högt läge, hornstötar och trumpeter hörs samtidigt i fjärran. Träblåsarna härmar fåglar och melodin i Ging heut’ Morgen über’s Feld från sångcykeln svävar över landskapet.

I andra satsen är stämningen mera okomplicerad, rent av lustig. Vi hör en Ländler, en livlig österrikisk folkdans med karaktäristisk, stampande rytm. Här hörs även ett återanvänt tema från den tidigare komponerade sången Hans und Grethe skriven 1880–1881.

Tredje satsen är symfonins mest originella. Mahler kallade den ursprungligen Sorgmarsch à la Callot, syftande på en känd parodisk bild som visar hur den döde jägaren bärs på bår av djuren. Mahler använder ironiskt den kända kanonen Broder Jakob, kusligt spelad i moll av en till en början ensam kontrabas. Processionen avbryts av klezmermusik och polkadans, framfört av vad som låter som gatumusikanter. Sluttemat ur sista sången i Lieder eines fahrenden Gesellen klingar innan Broder Jakob återkommer i ny tonart. Det hela utmynnar i ett diminuendo.

Plötsligt och överraskande startar finalsatsen, som med sina många teman och täta konstruktion gör den till symfonins höjdpunkt. Den våldsamma karaktären kontrasteras av flera lyriska sidoteman, och de pågår växelvis till symfonins jublande slut.

Text: Andreas Konvicka