Mozarts Jupitersymfoni
Blivande förste gästdirigent Maxim Emelyanychev leder Sveriges Radios Symfoniorkester i Wolfgang Amadeus Mozarts sista symfoni med nummer 41. Tillägget ”Jupiter” tillkom efter kompositörens död och tros syfta på den romerske guden med samma namn, vars blixtar man kan höra i den första satsens inledande ackord. Den hyllade tysk-franska cellisten Nicolas Altstaedt gör äntligen ett nytt besök i Berwaldhallen med Grażyna Bacewicz andra cellokonsert. Sergej Prokofjevs fantasifulla svit Kärleken till de tre apelsinerna inleder programmet.
Blivande förste gästdirigent Maxim Emelyanychev leder Sveriges Radios Symfoniorkester i en konsert som tidsmässigt spänner från Mozarts sena 1700-tal till orkesterversionen av 1920-talsoperan med den kanske mest oemotståndliga titeln genom tiderna: Kärleken till de tre apelsinerna. Sergej Prokofjev komponerade operan om fyra akter utifrån den italienske 1700-talsförfattaren Carlo Gozzis Commedia dell’Arte-stycke med samma namn. Det är en farsartad satir som kretsar kring vilken slags teater publiken vill ha. På sätt och vis ett rätt bagatellartat ämne, och som svar på frågan vad operan egentligen handlar om sa Prokofjev själv: ”Det jag har försökt att göra är helt enkelt att skriva en underhållande opera.” Kärleken till de tre apelsinerna uruppfördes i Chicago 1921, och även om Prokofjevs medryckande musik avspeglar den fantasifulla handlingen är orkesterversionen av operan ett stycke helt i egen rätt.
Med sin storslagna, cykliska Cellokonsert nr 2 från 1963 tog den polska tonsättaren Grażyna Bacewicz ett steg bort från det monumentala drag som kännetecknar hennes tidigare kompositioner. I konserten löser hon nästan helt upp den traditionella relationen mellan soloinstrumentet och orkestern, och skapar ett mångskiftande kalejdoskop av musikaliska beståndsdelar som hon sprider ut i ljudrummet. Bacewicz var själv verksam som pianist, men hade också ett starkt intresse för cellon som instrument: samma år som den andra cellokonserten komponerade hon till exempel en kvartett för den originella sättningen om fyra celli. Som solist i cellokonserten hör vi den tysk-franske cellisten Nicolas Altstaedt, hyllad för sina tolkningar av såväl tidig som samtida västerländsk konstmusik. Utöver sin karriär som cellist är han även verksam som dirigent.
Konserten avslutas med Wolfgang Amadeus Mozarts sista symfoni, Symfoni nr 41, även kallad Jupitersymfonin. Det var sommaren 1788 som Mozart komponerade sina tre sista symfonier – nummer 39, 40 och 41. Jupitersymfonin blev ett storslaget avskedsnummer. De tre första satserna är omväxlande och mycket kontrastrika: här finns en utmejslad dramatisk kurva liksom överjordiskt vackra melodier. Finalen följer en strikt sonatform, men har också drag av fuga. Dessa upprepar Mozart så frekvent i den sista satsen att orkestermusiker under det tidiga 1800-talet kort och gott ska ha kallat hela stycket för ”symfonin med fuga-finalen”. Varför då smeknamnet Jupiter? Jupiter var dagsljusets och himlens beskyddare i romersk mytologi. Det var i London omkring år 1821 som symfonin fick namn efter den romerska guden – förmodligen för att dåtidens publik förknippade första satsens trumpeter och pukor med symboler för gudomlighet.
Text: Hedvig Ljungar
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Maxim Emelyanychev är chefsdirigent för Skotska kammarorkestern sedan 2019, med kontrakt till och med säsongen 2024/25, och chefsdirigent för barockorkestern Il Pomo d’Oro sedan 2013. Sedan den kritikerrosade debuten 2014 med Mozarts Don Giovanni vid Teatro de la Maestranza i Sevilla har han turnerat och gästat orkestrar och institutioner runt om i Europa. Säsongen 2025/26 kommer Emelyanchev att inta rollen som förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester.
Bland höjdpunkterna från Emelyanchevs säsong 2023/24 kan nämnas debuter med Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, WDR Sinfonieorchester Köln, SWR Symphonieorchester Stuttgart, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, Toronto Symphony Orchestra, City of Birmingham Symphony Orchestra, Orchestre Philharmonique de Radio-France och Mozarteum Orchestra vid Salzburg Festivalen. Han har även gästat Mahler Chamber Orchestra, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Royal Concertgebouw Orchestra och Sveriges Radios Symfoniorkester. Han har även medverkat i ett kammarprogram tillsammans med violinisten Aylen Pritchin vid Théâtre des Champs-Elysées i Paris, samt gjort en Europaturné med Skotska kammarorkestern och en Asienturné med Paris kammarorkester.
Emelyanchevs operaengagemang omfattar bland annat Mozarts Trollflöjten och Händels Agrippina vid Royal Opera House i London, Mozarts Figaros bröllop vid Théâtre du Capitole i Toulose och Händels Rinaldo med Jakub Józef Orliński i titelrollen på Glyndebourne-festivalen. Han har bjudits in flera gånger att uppträda under BBC Proms och Edinburgh International Festival.
Tillsammans med Il Pomo d’Oro är Emelyanchev engagerad i ett flerårigt projekt att spela in Mozarts samtliga symfonier. Han har även spelat in flera hyllade album tillsammans med Jakub Józef Orliński, samt en Gramophone Award-belönad inspelning av Händels Agrippina med Joyce DiDonato i titelrollen.
Tysk-franska cellisten Nicolas Altstaedt spelar regelbundet med ledande orkestrar världen över såsom Tjajkovskijs symfoniorkester vid Moskva-radion, Tokyo Metropolitan Symphony Orchestra, Finska Radions Symfoniorkester och Tjeckiska filharmonin. Vid flera tillfällen har han uruppfört ny musik av tonsättare som Fazil Say, Thomas Adès och Jörg Widmann. 2010 vann han det prestigefulla Credit Suisse Young Artist Award. Nicolas spelar på en Robert König-cello från 2012 och en Giulio Cesare Gigli-cello från 1789.
Musiken
Efter en framgångsrik karriär som soloviolinist satsade Grażyna Bacewicz i mitten av 1950-talet helhjärtat på komponerandet. Cellokonsert nr 2 från 1963 är ett fint exempel på sonorism, där musikens klangfärg och dynamik är viktigare än styckets formella uppbyggnad. Avståndet till hennes första cellokonsert, skriven 12 år tidigare, kunde knappast vara större. I stället för harmoniska och återkommande motiv och en sammanhållen musikalisk textur fokuserar hon på rytmer och klangfärger. Det traditionella samspelet mellan orkester och soloinstrument löses upp och musiken blir mer av en mosaik, som ställer mycket höga krav på virtuositet hos både solist och orkester. Allt sammantaget gör det Cellokonsert nr 2 till ett av de viktigaste orkesterverken under andra halvan av 1900-talet.
Stycket består på traditionellt vis av tre satser: Allegro, Adagio och Allegro. Efter ett färgstarkt öppningsackord gör solocellon entré i takt 14 med vad man skulle kunna kalla satsens huvudtema. Tempot ökar strax och musiken blir alltmer dramatisk. Ungefär halvvägs in i satsen, kommer så en enkel melodi från celestan. I andra sammanhang skulle den kanske verka rogivande, som en vaggvisa från en speldosa, men här får den något närmast spöklikt över sig. Mot slutet av satsen, glömsk av sina tidigare snabba löpningar låter så cellon, alldeles ensam, oss vila öronen under några takter i en närmast lyrisk melodi.
I den subtila andra satsen skapar orkester och solist en väv av skiftande klanger, med korta motiv, polyfona trassel, små imitationsfigurer, ostinatos och spridda ackord. Satsen avslutas med en långsamt uttonande flageolett från en violin och ett kort glissando och två svaga hjärtslag från solocellon. Nu sitter vi i andlös spänning inför vad som ska komma härnäst.
I den snabbare tredje satsen introducerar cellon ett motiv, som plockas upp av övriga stråkinstrument, celesta och piano. Tempot avtar och vi invaggas i ett förrädiskt lugn. Så hoppar plötsligt cellon fram och överöser oss med snabba kromatiska löpningar. Är det ett eko av Rimskij-Korsakovs Humlans flykt vi hör? I så fall en humla som överdoserat på nektar! Det är dramatiskt så det förslår och att en av Bacewiczs födkrokar var att skriva musik för film och teater förvånar knappast.
Text: Per Gudmar Sommarström
I. Allegro (fantastico)
II. Adagio
III. Allegro
I. Allegro vivace
II. Andante cantabile
III. Allegretto
IV. Molto allegro
Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 50 minuter inklusive paus
Biljetter
Fler konserter
Wagners Tristan och Isolde
Wagners legendariska kärleksdrama med Nina Stemme och Daniel Johansson i titelrollerna tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och Orphei Drängar under ledning av Daniel Harding.
Dvořáks cellokonsert med Gautier Capuçon
Gautier Capuçon i Dvořáks älskade cellokonsert och Sveriges Radios Symfoniorkester i Alexander von Zemlinskys Sjöjungfrun under ledning av Juraj Valčuha.
Laura Michelin i Iberts flöjtkonsert
Sveriges Radios Symfoniorkesters egen soloflöjtist Laura Michelin i Jacques Iberts originella flöjtkonsert under ledning av dirigent Kristiina Poska.