Sibelius & Saariaho
Två verk med olycklig eller omöjlig kärlek som motiv inleder den här konserten; Jean Sibelius musik till Maurice Maeterlincks skådespel Pelléas et Mélisande och Kaija Saariahos Cinq reflets de l’amour de loin med solisterna Johanna Wallroth och Karl-Magnus Fredriksson. Avslutningsvis leder dirigent Dalia Stasevska Sveriges Radios Symfoniorkester i Sibelius dramatiskt inåtblickande andra symfoni.
Av alla Jean Sibelius sju symfonier är nog ingen så populär eller flitigt inspelad som den andra. Orkestrar över hela världen har tolkat den, ofta ledda av det som kommit att kallas för ”det finska dirigentundret”; så även ikväll, då Dalia Stasevska håller i taktpinnen. I Finland kom symfonin också att få en särskild betydelse vid uruppförandet 1902, eftersom landet under denna tid befann sig under rysk ockupation. Tillsammans med tidigare verk som Kullervo och Finlandia befäste den Sibelius status som nationalhjälte, och en del menar till och med att symfonins program skildrar det finska folkets protest.
Den andra symfonin är ljusare än sin föregångare och stöpt i en mer klassisk form. Likväl rymmer den många av de element som kan sägas vara karaktäristiska för Sibelius stil; det melodiska vemodet, arkaiskt mörker och folkmusikliknande drag. Konflikten mellan att följa konventionerna – att visa att han var mer än bara ”en nationalist från Norden” – och önskan att följa sin egen, personliga röst förföljde Sibelius livet ut. Och i slutändan var det inte i konservatoriets läroböcker, utan i den finska naturen och nationaleposet Kalevala som han fann det uttryck han sökte. Frammanandet av suggestiva stämningsbilder resulterade förutom i en mängd tondikter också i scenisk musik, såsom orkestersviten Pelleas & Melisande från Maurice Maeterlincks pjäs med samma namn.
Drygt 100 år efter den andra symfonins premiär fick Sibelius kanske moderna motsvarighet – Kaija Saariaho (1952-2023) – sin prisbelönta opera L’Amour de loin (2001) framförd, till minst lika stort jubel. Men till skillnad från sin landsman fick Saariaho även utstå kritik för att hon som kvinna tog plats i konstmusikens finrum, något hon fått erfara ända sedan de begynnande studierna på Sibelius-Akademien. Medan Sibelius alltmer sökte sig inåt till tystnaden i stugan Ainola, fann Saariaho istället en fristad i Paris. På forskningscentret IRCAM fick hon upp ögonen för den moderna tekniken och användningen av datorn som arbetsinstrument. De ständigt föränderliga ljudmassorna som uppstår skimrar drömskt i den femsatsiga omarbetningen av operan; Cinq reflets de l’Amour de loin som här framförs av Klassiska artisten i P2 sopranen Johanna Wallroth och barytonen Karl-Magnus Fredriksson.
De yttre olikheterna till trots så har Sibelius och Saariahos skapande en hel del gemensamt, där särskilt klangfärg och textur är bärande. Att båda hämtade inspiration från fenomen utanför komponerandet speglas i de många titlarna med bl.a. naturnamn. Men framförallt ville de skriva musik som var äkta och sann, helt befriad från lögner, varför deras verk berört så många lyssnare och lär fortsätta göra så länge till.
Text: Karin Ekedahl
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Finsk-ukrainska dirigenten Dalia Stasevska är chefsdirigent för Sinfonia Lahti, konstnärlig ledare för International Sibelius Festival och förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra. Stasevska studerade violin och komposition vid Tampere Conservatoire och därefter även viola och dirigering vid Sibelius-Akademien under Jorma Panula och Leif Segerstam.
Under säsongen 2023/24 har Stasevska bland anant gästat The Cleveland Orchestra, DR Symfoniorkestret, hr-Sinfonieorchester, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Cincinnati Symphony Orchestra, Berner Symphonieorchester, Sydney Symphony Orchestra och West Australian Symphony Orchestra. Under samma säsong gjorde hon även debut på Glyndebourne Opera Festival med Peter Halls legendariska uppsättning av Brittens A Midsummer Night’s Dream. Stasevska har tidigare dirigerat den kombinerade uppsättningen av Poulencs La Voix Humane och Weills Songs med Karita Mattila på Finska Nationaloperan- och baletten samt Sebastian Fagerlunds Höstsonaten på Östersjöfestivalen 2018 med Anne Sofie von Otter.
Tillsammans med BBC Symphony Orchestra har Stasevska under våren 2024 haft ett så kallat Total immersion projekt med fokus på den amerikanska kompositören Missy Mazzolis musik. Dessutom släppte hon sitt första soloalbum Dalias Mixtape tillsammans med samma orkester.
2020 tilldelades Dalia Stasevska Royal Philharmonic Society’s Conductor Award och åren därpå fick hon även Alfred Kordelin Prize och BBC Music Magazine’s Personality of the Year award. I oktober 2021 skänkte den ukrainske presidenten Volodymyr Zelensky, Stasevska Furstinnan Olgas orden av tredje klassen för hennes insatser för internationellt samarbete, stärkandet av Ukrainas internationella anseende och spridandet av dess historia och kulturarv. Sedan februari 2024 har Stasevska samlat in donationer för att köpa förnödenheter till krigsfronten och ibland även levererat dem själv.
Den svenska sopranen Johanna Wallroth utbildade sig först till dansare på Kungliga Svenska Balettskolan, men kom senare att fokusera på röststudier och tog examen från Universität für Musik und darstellende Kunst i Wien. Wallroth blev internationellt känd när hon vann första pris i den prestigefyllda Mirjam Helin International Singing Competition 2019 och två år senare mottog det eftertraktade Birgit Nilsson-stipendiet. Som Klassiska artisten i P2 säsongerna 2022/23 och 2023/24 medverkade Wallroth i ett flertal konserter med Sveriges Radios Symfoniorkester i en bred repertoar, från Alban Bergs Sju tidiga sånger med chefsdirigent Daniel Harding till Mozart-arior med Martin Fröst och Franz Schuberts Mässa Ess-dur med András Schiff.
Säsongen 2023/24 innefattade för Wallroth bland annat även en Europaturné med Mahlers fjärde symfoni tillsammans med Klaus Mäkelä och Oslo-Filharmonien, och Mahlers åttonde symfoni i debuten med Orchestre de Paris under ledning av Daniel Harding. Med Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester har hon tidigare turnerat med Mahlers fjärde symfoni. Säsongen innebar även debuter med DR-Symfoniorkestret i Debussys La demoiselle elué under ledning av Barbara Hannigan samt scendebuter på både Opéra de Rouen och Glyndebourne. Från och med hösten 2023 är Wallroth en del av BBC Radio 3 New Generation Artist Scheme.
Säsongerna 2020/21 och 2021/22 framträdde Wallroth på Wiener Staatsoper, bland annat som Barbarina i en livestreamad föreställning av Figaros bröllop under chefsdirigent Philippe Jordan, samt som Giannetta i Kärleksdrycken, En röst från himlen i Don Carlos och Ida i Läderlappen, samtliga under ledning av Bertrand de Billy. Säsongen 2022/23 debuterade hon på Drottningholmsteatern under teaterns operafestival, som Leocasta i Vivaldis Il Giustino under George Petrou. Samma säsong debuterade hon på Opernhaus Zürich i en balettuppsättning koreograferad av Christian Spück efter Monteverdis madrigaler med dirigenten Christoph Koncz.
Den svenske barytonen Karl-Magnus Fredriksson är sedan 1999 solist vid Kungliga Operan i Stockholm där han har framträtt över 600 gånger i roller så som Figaro i Barberaren i Sevilla, Greve Almaviva i Figaros bröllop, Marcello i La Bohème, Papageno i Trollflöjten, Det okända i Hans Gefors Christina, Fritz/Pierrot i Die tote Stadt, Greve Luna i Trubaduren, Germont i La Traviata, Absalon i Sandströms Batseba, Renato i Maskeradbalen, Jason i Börtz Medea, titelrollerna i Eugen Onegin och Rigoletto samt, sedan 2023, även Scarpia i Tosca.
Fredriksson har framträtt med dirigenter som Sir Colin Davies, Andrew Davies, Sir John Eliot Gardiner, Frans Brüggen, Alan Gilbert, Jesús López-Cobos, Sakari Oramo, Herbert Blomstedt, Leif Segerstam, Pier Giorgio Morandi, Andrew Manze och Lawrence Renes tillsammans med flera av världens ledande orkestrar inom så väl opera, som romans- och oratorierepertoaren. Han har en särskild kärlek till Lieder och arbetar aktivt för att sprida konstformen genom att blanda nordiska romanser med tyska Lieder och franska, spanska och engelska sånger. Fredrikssons diskografi omfattar över 35 inspelningar med de främsta skivbolagen där mässor, oratorier och rekvier blandas med nyskrivna verk av svenska kompositörer, romanser, julmusik och sånger av Bellman, Taube och Adolphson.
Sin utbildning fick Fredriksson från Operahögskolan i Stockholm där han studerade under hovsångaren och professorn Erik Saedén och tog sin examen 1991. Han tog även lektioner för Dietrich-Fischer Dieskau. 2004 blev Karl-Magnus Fredriksson utsedd till Hovsångare och 2013 tilldelades han medaljen Litteris et Artibus från H.K.M. Carl XVI Gustaf. Han är även en medlem av Kungliga Musikaliska Akademien.
Musiken
Det är ett rasande sorgligt skådespel, Maurice Maeterlincks Pelléas et Mélisande. I handlingen kastas vi in i ett triangeldrama mellan Mélisande, hennes man Golaud och hans bror Pelléas, som Mélisande strax efter bröllopet med Golaud blir förälskad i. Vid ett av deras möten tappar Mélisande sin vigselring, och i ett skov av svartsjuka dödar Golaud sin bror och skadar Mélisande – som senare också dör.
Pelléas et Mélisande uruppfördes år 1893 och är ett av den franska symbolismens mest betydande verk. Flertalet tonsättare har skapat musik utifrån Maeterlincks skådespel: Claude Debussy komponerade en opera med premiär 1902 (som fick betydligt större framgång än skådespelet), och Gabriel Fauré, Alexander von Zemlinsky, Arnold Schönberg och Mel Bonis har alla skrivit musikstycken som på olika vis haft pjäsen som förebild.
I Jean Sibelius hänförande skådespelsmusik till dramat slår tonerna till som en smocka i lyssnaren. Här tar Sibelius spjärn mot den dramatiska texten på ett sätt som får handlingens kollision mellan den livskraftiga skönheten i passionen och den mörkt urholkande skammen att framträda i en tät, skimrande musik. Med musiken förstärker han pjäsens eget uttryck – men kontrasterar också den omtumlande handlingen med en ödesmättad stillhet.
Sibelius komponerade musiken på uppdrag av Svenska Teatern i Helsingfors med start 1904, och vid urpremiären 1905 var det han själv som dirigerade. Mottagandet blev varmt, och under våren framförde man skådespelet ytterligare 18 gånger. Orkestersviten publicerades samma år som teaterpremiären i Helsingfors ägde rum. Det är en bearbetad version av den ursprungliga musiken, vars nio delar plus en uvertyr i tur och ordning skildrar det gastkramande dramat.
Text: Hedvig Ljungar
”Inget ger mig så mycket glädje som längtan till en avlägsen kärlek.” Så skrev den franske trubaduren Jaufre Rudel på 1100-talet. Detta tema om l’amour de loin är centralt i hans diktning. Inte mycket är känt om hans liv, men en legend berättar: En pilgrim beskrev grevinnans av Tripoli skönhet och Rudel förälskade sig hennes idealbild. Men när han slutligen reste till henne, insjuknade han och dog i hennes armar.
Många poeter inspirerades av detta psykologiskt intressanta drama, i synnerhet under det senromantiska fin-de-siècle runt 1900 med sin fascination för kärleken och döden, ett tema som gestaltats så tydligt i exempelvis Debussys Pelléas et Mélisande och Wagners Tristan und Isolde.
Legenden om Rudel inspirerade Kaija Saariaho till sin första opera L ’Amour de loin. Textförfattaren Amin Maalouf integrerade även några av Rudels verser. Den hyllade operan har inget att göra med experimentell musikteater. Saariaho följer medvetet traditionen efter Wagner, Debussy och Messiaen, men med sitt personliga tonspråk. Som student inspirerades hon av serialismen, men kände att detta formalistiska skapande begränsade kreativiteten. I stället fokuserade hon på att utforska ackordens harmoniska spektrum. I det storslagna klanglandskapet, där instrument och röster kan röra sig fritt, tappar koncept som rytm och tid sin betydelse. Detta passar mycket väl för operan L’Amour de loin där fokus ligger på karaktärernas inre värld.
När Kungliga Filharmonikerna 2001 beställde ett verk av Saariaho återvände hon till sin opera och skrev Cinq reflets de l’Amour de loin. Som titeln antyder reflekterar verket operan, men belyser den på ett nytt sätt. I första sången längtar Grevinnan hem till Frankrike. I andra sången drömmer Rudel om henne, och när han föreställer sig hennes svar vidgas satsen till en duett. Kärnan i den symmetriskt byggda cykeln är den lyriska tredje sången, där barytonen sjunger Rudels egna ord till ekon av medeltida musik. Fjärde satsen skildrar mötet mellan den döende Rudel och Grevinnan. Sista sången är en meditativ epilog. Grevinnan drar sig tillbaka till ett kloster, men hennes ord till ”Herren” är tvetydiga: till Gud, men även till hennes älskade, som rycktes ifrån henne till en avlägsen värld.
Text: Holger Schmitt-Hallenberg
I. Allegretto
II. Andante; ma rubato
III. Vivacissimo
IV. Finale: Allegro moderato
Tidigt på våren 1901, i den lilla staden Rapallo på Italiens västkust påbörjade Jean Sibelius arbetet med sin andra symfoni. Året innan hade hans och Ainos dotter Kirsti dött i tyfus, bara dryga året gammal, och med hjälp av vännen baron Axel Carpelan, hade familjen Sibelius kunnat resa bort och lämna sorg och saknad bakom sig, om än för en tid.
”Nu är jag åter helt och hållet fantasimänniska”, skrev en lättad Sibelius till Carpelan från Italien i mars 1901. ”Jag skulle gärna inviga Dig, förstående vän, i mitt arbete, men avhåller mig därifrån av princip. Enligt min tanke är det med kompositioner som med fjärilar: rör vid dem en enda gång, och stoftet är borta.” Senare på hösten skrev han färdigt symfonin, när familjen hade återvänt till Finland.
I stället för att, som tidigare, hämta inspiration från finska sagor och legender, vände blickade Sibelius inåt och vände sig också utåt mot det Europa som han fått se delar av under resan. I symfonins tredje sats spelar till exempel oboestämman en melodi som han skall ha hört i Prag under hemresan.
Symfonin öppnar sorglöst, nästan idylliskt, men snart tilltar dramatiken och tonen blir mörkare. Andra satsen inleds dramatiskt med pukvirvel och pizzicato, följt av en dyster fagottmelodi. Tredje satsen är ett snabbt scherzo som skall spelas väldigt livligt, Vivacissimo, och domineras av hetsiga stråkar, men med kontrasterande lugnare partier. Fjärde satsen tar vid utan avbrott, efter en uppbyggnad i hela orkestern som lockar lyssnaren att dra efter andan.
Med radions och grammofonspelarens hjälp kom Sibelius andra symfoni att bli en av de mest avlyssnade under 1900-talet. Alla stora dirigenter har tolkat den, alla namnkunniga orkestrar – och några till – har spelat den. Redan vid uruppförandet tog den finska publiken symfonin till sitt hjärta. ”En sådan tonsättning har aldrig tidigare klingat hos oss” löd kritiken. 1902 var Finland fortfarande en del av det ryska tsardömet och den andra symfonin befäste Sibelius rykte som nationalhjälte.
Året därpå spelades symfonin i något omarbetad version i Stockholm. En tid senare skrev en hänförd Wilhelm Stenhammar till Sibelius: ”Du härliga människa, det är ju hela fång av under du hämtat upp ur det omedvetnas och outsägligas djup.”
Text: David Saulesco
Ungefärlig konsertlängd: 2 timmar 15 minuter inklusive paus
Biljetter
Fler konserter
Schuberts ofullbordade symfoni
Sveriges Radios Symfoniorkesters blivande förste gästdirigent Maxim Emelyanychev leder Schuberts ofullbordade symfoni, Wagners Siegfried-Idyll och Ravels Tzigane.
BRUCKNERS ÅTTA
Radiosymfonikernas förre chefsdirigent Manfred Honeck är tillbaka i Berwaldhallen med Bruckners storslagna åttonde symfoni.
ISABELLE FAUST I BERGS VIOLINKONSERT
Den tyska världsviolinisten Isabelle Faust i Alban Bergs violinkonsert – ”Till minnet av en ängel”. Dessutom musik av Wagner och Emilie Mayer. Radiosymfonikerna leds av chefsdirigent Daniel Harding.